I en signerad ledare i dagens DN beskriver Lisa Bjurwald den maktkamp som tycks utkämpas i Labour - och hur vice partiordförande Harriet Harman sneglar lite mot Gordon Browns partiledar- och i förlängningen premiärministerpost.

Personligen kan jag inte undgå att se den påfallande likheten med vår egen Mona Sahlin. Förutom att de båda är på högt uppsatta poster inom respektive lands största arbetarparti har de båda starka feministiska åsikter som inte alltid gått väl med konservativa krafter inom partiet, kommer från politiskt inflytelserika familjer, blev båda invalda i parlamentet 1982 - samma år som de också gifte sig, båda har tre barn och har haft en rejäl blandning av minister- och andra förtroendeuppdrag.

Harman har också varit inblandad i en del skandaler - dels hade hon problem med rättvisan under ett antal fortkörningar, dels varit inblandad i en kontrovers rörande donationer till partiet. Men hon har ändå klarat sig kvar i maktens korridorer - och beskrivs av BBC som "en av de största överlevarna i modern politik".

Sen är de ju förbannat lika till utseendet också.
---
För övrigt rapporteras det idag om Novus Opinions väljarbarometer som visar en nedgång för just Sahlin. Men det nämns bara i förbifarten att nedgången på 2,1% inte är statistiskt signifikant - detta troligtvis för att man använt sig av en alldeles för liten urvalsgrupp. Dessa små nonsensundersökningar (som skickar iväg siffror kors och tvärs) tycks bli allt mer frekventa. Det är dags att TT endast reflekterar över de relevanta undersökningarna från SCB, som ofta har en femdubbelt större urvalsgrupp - och därför får mycket mindre fluktuerande siffror. Detta diagram över Sverigedemokraternas utveckling bevisar min poäng.