Vintern 2009-2010 har varit ovanlig på två sätt: Arbetslösheten har varit den högsta sedan tidigt 90-tal och vädret det strängaste sedan 1986. Nu är det februari och vi har ljusare tider att se fram emot. Kanske i termer av konjunktur lika väl som årstidsmässigt. Kan det vara så att Kung Bore gör det som Borg inte vill?

En extremt kall vinter medför oväntade utgifter för hushållen, som är tvungna att vinterutrusta bilen och dubba på cykeldäcken, vrida upp elementen och kanske köpa nya långkalsonger i dyr ull. Många passar dessutom på att köpa nya långfärdsskridskor för att bara för en lördagsförmiddag känna att det är värt att leva över den 40 breddgraden under vinterhalvåret. Det offentliga drabbas desto tyngre. Kommuner tvingas halkbekämpa, snöbortforsla, röja, ploga och låta vägarbetare jobba dubbla skift för att klara den kalla nederbörden. Vägverket, Banverket och Sjöfartsverket spräcker sina budgetposter för uppvärmning av spårväxlar, saltning av motorvägar och isbrytning tio gånger om.

Utmärkt, tänker en sann keynesian. Konjunkturpolitik handlar ju i grund och botten om tvångskonsumtion och om ingen av kött, blod och hästsvans är i stånd att tvinga oss att spendera - kan ju högre makter göra det åt oss! Snöstormstimulans har dessutom många fördelar. Hela den politiska ekonomin kring stimulanser och frågor om "Hur kommer väljarna/de moderata gräsrötterna att reagera på det här i höst?" behöver inte övervägas. Inga protesterande ekonomer behöver påpeka att multiplikatoreffekten av 1 cm snö faktiskt inte är så hög som man trott. Kostnadsfördelningen mellan stat och kommun sker av sig själv eftersom ansvaret för infrastruktur redan är delat. En så kallad exitstrategi följer helt naturligt - tövädret kommer ju förr eller senare.

Kanske finns det potentiella synergieffekter på SMHI och Konjunkturinstitutet?

Jag har ett par argument för varför en välfärdsstat bör ha en individualiserad föräldraförsäkring. Det ena är byggt på samhällsekonomiska överväganden och det andra på syftet med omfördelning. Börjar med det första.

Från ekonomisk teori vet vi att ju billigare en vara är, desto mer konsumeras av varan. Detta är en egenskap av stor vikt för välfärdsstatens ekonomi eftersom välfärdsstaten tillåter individer att nyttja tjänster som sjukvård och utbildning närmast gratis vid användningen, oavsett hur mycket dessa har bidragit till finansieringen via skatten. När ett pris sjunker mot noll ökar således konsumtionen och varje individ utnyttjar mer av varje resurs än vad den skulle ha gjort till dess marknadspris. Men eftersom vi av naturliga skäl inte kan konsumera mer välfärd än vad staten kan finansiera, och eftersom finansieringen sker genom beskattning, måste uttaget av tjänster ransoneras för att ekonomin ska fungera. Därför har vi bostadsköer (men aldrig kö till bostadsrätter), vi har operationsköer (men aldrig köer till privata skönhetsklinker), vi har tidsbegränsade studielån oavsett individens framtida återbetalningsförmåga och så vidare.

Detta är ett av sätten för begränsa uttaget av välfärdstjänster från varje individs "konto". Men man gör något ytterligare för att hålla tillbaka konsumtionen: man individualiserar rätten till varje förmån och säger att du har rätt till ett visst utbud av förmåner men vill inte du ha det inte så får det vara. Varje person får stå i bostadskö, men har ingen rätt att ge ködagar till en kompis om den hittat boende på annat håll. Varje person har rätt till studielån men ingen kan sälja sina kvarvarande studielånsdagar efter examen. Individualiseringen är en naturlig gränsdragning som att håller tillbaka individers nyttjande av välfärdsstatens tjänster och medger en hållbar finansiering. Så istället för att bemöta argument om hur förträffligt det är med delade föräldramånader kan man ställa sig frågan: om alla andra sociala försäkringar är individualiserade, varför ska föräldraförsäkringen inte vara det? Vad i sådant fall är det som särskiljer den från de andra?

Stopp där! kanske någon invänder och hävdar att jag har fått detta rejält om bakfoten: föräldraförsäkringens mål är ju att maximera medborgarnas uttag, eftersom den syftar till att hjälpa barn (och inte föräldrar). Låt säga då att summan av lediga mamma- och pappamånader i genomsnitt sjunker med två-tre månader per barn efter en individualisering. Denna nedgång är sannolikt negativ för barnen. Men samtidigt kan en mer jämnt spenderad tid med båda föräldrarna kompensera för eller möjligtvis överträffa denna negativa effekt. Det går att spekulera om olika effekter men det går inte att komma ifrån att det blir en empirisk fråga och att det är ovetenskapligt att på förhand utgå från att nettoeffekten kommer att vara negativ.

Man kan ändå undra om det av pragmatiska själ ändå inte gör något att ha en familjebaserad föräldraförsäkring, eftersom de direkta kostnaderna detta kan vara små. Jag har ett tänkbart motargument här, men det ska erkännas att det är spekulativt. Resonemanget utgår ifrån att de indirekta kostnaderna med denna lösning potentiellt är höga, i och med att frånvaron från arbetsmarknaden leder till minskad produktivitet. Vid en individualisering är det rimligt att tro att kvinnor i genomsnitt förkortar sin frånvaro från arbetslivet medan mäns frånvaro förlängs. Är det dock så att den produktivitet som kvinnor ”tjänar” kommer att tas ut helt av männens ”förlust”?

Nettoeffekten beror på huruvida frånvaro från arbetsmarknaden är linjärt eller geometriskt relaterad till produktivitet. Om sambandet ser ut som i grafen till vänster (a) gör det ingen skillnad om mamman går ner från 14 till 13 månaders ledighet och mannen samtidigt går från 2 till 3 månader. Däremot kan situationen också vara sådan att frånvaro från arbetslivet försämrar produktivitet mer ju längre tid en person varit frånvarande (ökande ”marginalförsämring”). Då ser sambandet mellan produktivitet och frånvaro ut som i grafen till höger (b) och när mamman går från 14 till 13 månader ledigt tjänar hon mer i produktivitet än vad pappan förlorar på att gå från 2 till 3 månader. (Produktiviteten säger hur mycket värde en anställd kan producera per arbetad timme och är ungefär lika med lönen.)

Motståndarna menar att detta är att sätta sig över föräldrarnas åsikter om vad som är bäst för dem och deras barn, att det inte tar hänsyn till varje föräldrapars unika livssituation (som kan skifta mellan två födslar och beror på när i livet man får barn) och att det skadar familjer ekonomiskt när föräldern med högst inkomst ”måste” stanna hemma från jobbet längre än förut. En stor majoritet svenskar vill också behålla försäkringen i dess nuvarande form.

Inget av dessa anförda skäl överträffar i min mening argumenten för en individualiserad föräldraförsäkring. Att denna skulle strida mot allmänviljan ser jag inget konstigt med, man skulle kunna göra en lång lista över stendum politik som majoriteten vill införa eller utöka (”fler billiga bostäder” någon?), varför detta är det svagaste argumentet mot en reform.

Let's do it

Det finns flera skäl att tro att en mer jämlikt delad föräldraledighet leder till positiva effekter för individers frigörelse från könsroller, såväl för föräldrar som barn. Ja, jag tror att ”tvånget” kommer att ha en stark betingande effekt på mäns och kvinnors inställning till arbetsliv och föräldraskap och ja, jag tror att det kommer att vara något bra. Men lite flummiga och effektmässigt ambiguösa argument som därtill är hårt paternalistiska brukar jag själv ha svårt att acceptera, så jag ska försöka undvika dem helt i vad som följer.

Innan dess vill jag påpeka det paternalistiska i att över huvud taget subventionera barnafödande. Utökad fortplantning är i nuvarande läge onödigt för människans överlevnad, varje ny människa har en negativ effekt på miljön, arbetskraft kan vi utan problem få mer av genom invandring och jag tror inte att någon seriös person menar att vi behöver fler ”lintottar” för att bevara nationen. Det finns säkert argument som jag har missat här men att liberaler förespråkar den paternalistiska politik som är den okvoterade föräldraförsäkringen istället för generella skattesänkningar, som skulle tillåta familjer att göra de facto fria val om föräldraledigheten, är anmärkningsvärt.

Slutsats: ska man tala om föräldraförsäkringen bör man göra det antingen inom eller utom ramen för välfärdsstaten. Kommande inlägg rör sig uteslutande inom välfärdsstatens värld.

PS1. På temat tävla om vem som är mest liberal sammanfattar Grovt Initiativ läget:

Om jag bestämmer att alla människor får 6 månader var av föräldraledighet att ta ut om man vill, är jag då inte för mer individuell frihet än de som vill att kollektivet av två föräldrar ska bestämma tillsammans? Om jag bestämmer att alla får välja och fördela inom familjen vem som får ledigheten, är jag då inte mer frihetligt inriktad än de som vill att staten ska styra så pappor också är hemma?

Ja det är väl lite rätt att svara ja på båda frågor.

PS2. Big up för Försäkringskassans videos! Efter en tid i byråkratins fördömda land Frankrike kommer detta som en frisk vind i offentlig administration.

Svenskt Näringsliv brukar vara mästare på att producera dold propaganda som sprider sig snabbt. Se bara ekonomifakta.se där SN redovisar "fakta" och "analyser" på ett väl utvalt sätt, och sticker in med problemformuleringar och lösningar - en sida som bröstföder svenska skolungdomar med information skräddarsydd för att få en viss aversion mot huvudmotståndaren: Facket.

Häromveckan gjorde Fredrik Reinfeldt bort sig när han hävdade att 100 000 fler jobb hade uppkommit under hans regering, vilket visade sig vara en felaktig siffra. Borta på Alliansfritt Sverige skriver Anders en rapport som hävdar att Sverige snarare har förlorat jobb under Alliansen och att Reinfeldt ljuger även med sin reviderade siffra om cirka 40 000 skapade jobb. På andra sidan det politiska spektrat försöker Tino Sanandaji visa på att siffran i varje fall är positiv. Anders och Tinos siffror skiljer sig åt eftersom de helt enkelt väljer att mäta över olika perioder och att Tino gör någon korrektion för befolkningsförändringar.

När jag fick uppdraget att göra en presentation om postmodern politik här vid University of Toronto, för en kurs i poststrukturalistisk/postmodern kommunikationsteori, passade jag på att ta upp tankegångar rörande fragmenterad ideologi och postmodern politik.

Jag börjar med att diskutera en teori om hur politisk ideologi hos individen, som tidigare var relativt centrerad, nu har blivit fragmenterad och decentraliserad. Individer brinner för vissa frågor, som ibland till och med talar emot varandra (se exempelvis lägre skatter - högre statliga utgifter).

Detta möts av ökad tillgång till information och möjlighet till delaktighet i politiken.

Ambitiöst ställer jag upp "modern" och "postmodern" politik mot varandra, med emfas på citationstecknen, och flyttar sedan över till Piratpartiets sätt att bedriva politik jämfört med "klassiska" partier.

Se presentationen nedan - om inte minst för "extramaterialet" på sida 23 där jag analyserar s.k. "signifyers" inom Piratpartiet (och Socialdemokraterna).

...eller kolla in ABBA-bilden på sidan 12.

Spelvärlden har en bit kvar till en vettig uppfattning om könsroller. Case in point: nedanstående annonsbild från Mass Effect 2.

Racks effect 2: Return of dream boobs?

En bra hiphopvideo om konflikten mellan Keynes och Hayek, det har jag längtat efter.